PARIS, 21 JANUARI 2016
av ALEXANDER FURY
Varje säsong finns det tydligen ett dussintal Issey Miyake-kollektioner som vi, pressen, inte får se. De destillerar de ofta trubbiga influenserna från huvudlinjen till välsmakande redigeringar. De gör mycket av vecken, som de ofta är så välkända för, och som ofta fyller de flesta av deras butiker.
Det kan vara en kassako, men problemet med något så allestädes närvarande som Miyakes tilltalande veck – och för att vara ärlig, något som så ofta och lätt refereras av andra designers – är att du blir uttråkad. Som designer och som betraktare. Så, hur experimenterar man utan att alienera? Hur kan man erbjuda något nytt utan att förlora sin identitet? Det är frågan som Issey Miyakes herrdesigner Yusuke Takahashi tar itu med varje säsong.
I allmänhet undviker Takahashi veck – vilket är ett klokt beslut. Istället grundar han husets herrkollektioner inom tygteknologi och en känsla av lätthet – veckens etos, utan vikning. Till hösten kallade han föreställningen Neonomad, ett kluster av buskmarker runt banan som ger en nyans av utomjordingen. Det kändes lite spagettivästerländskt, speciellt mot betongarkitekturen i Palais de Tokyo, ett franskt medborgarcentrum med ett japanskinspirerat namn. Hur är det redan för resor?
Kläderna i sig var inspirerade av olika kulturer - den där gammalmodiga klichén om en borta omkringsittande show som blandar ihop mongoliska stickor, ridning, några klänningar och kjolar för män och byxor med omlott sarouel, visuell stenografi för det exotiska. "Neo"-biten kom igenom i den tidigare nämnda plaggtekniken, i Takahashis bubbliga tagelstickade tyger eller tyger som beskrivs som skrynkelfria, formstabiliserande, funktionella, lätta, tvättbara, icke-järnfria. Alla saker som ett peripatetiskt modernt liv kan kräva av kläder - det nutida resandets missförhållanden, lösta i ett svep.
Jag är inte säker på att det bäst sammanfattas av skurrande jacquards av hästskor (fler westernfilmer) vars grafik liknade antingen Ettore Sottsasss smaköverskridande ytterligheter eller skådespelsgarderoben i 80-talets tonårskommission Saved by the Bell, beroende på sofistikerade ögon. Jag satt med den sistnämnda. Gå-snabbare cykelshorts i korta stickningar var också en udda avgång (för hösten, någon?). Men fotografen Kenji Hirasawas slående termokroma bilder, djärvt tryckta på Takahashis plagg, gav dem inte bara en psykotropisk trippity, utan en känsla av den levande människan under. Deras kroppslighet, visst, men också deras behov, genom tyg. Vilket var kärnan i den här samlingens märkliga överklagande.